Vecka 18

Qvick är inne i en riktig spökperiod just nu. Han skäller på alla som går förbi, buskar som skakar till höga stenar som vi går förbi. Hans päls har gått från valpig till lite mer vuxen och hans öron åker upp och ner dag för dag.

Träningsmässigt har vi gått på att fila på lite detaljer. Hans ligg ner har vi tagit på en plattform inomhus. Sitt kvar och ligg kvar med explosivitet har tränats. Inkallningsträning med störning matskål.

Han kan sitt vid dörren när jag tar i dörrhandtaget och sitt kvar när dörren öppnar sig. Det återstår att sitta kvar när jag passerar honom.

Vi har inte tränat något med muntliga signaler denna vecka.

Han fick testa att vara i fårhagen för första gången. Det fanns ett visst intresse för fåren.

Planen för nästa vecka är att jobba med muntliga signaler igen. Arbeta med hans loss och bakbenskontroll. Det är dags att förbereda framåt träning både inne och utomhus.

Stora grabbarna har fått köra nosework 2 ggr vid skogsdunge. Swisch kan fortfarande lyfta på benet vid en liggande trädstam så vi kör på ett tag till tills han förstår att det är arbete fast vi är i skogsmiljö.

I agility kommer träningsplanen vara:

Flick träning-båda

Tigta svängar för Swisch med enbart signal från en bana

Kf träning balans för båda

Slalom mot en vägg- Swisch

Det mesta ligger ute på youtubekanalen.

Sandra har lyckats tagga mig till att göra ett VP med Scoobie. (Så jättesvår att övertalad kan jag ju inte säga att jag var precis).

Vallning är något som för mig är svårt då jag inte har någon riktig målbild eller färdig kunskapsbild att följa. Den är ju helt annorlunda uppbyggd då man inte kan fila på flera färdigheter och sätta ihop dem typ till något färdigt.

Utan det är mer uppbyggd som levels. Först måste man ta sig till lever 1 för att kunna jobba med level 2 typ...

Att gå kurs brukar ofta leda en till att få hjälp med den "level" man befinner sig på tillfället. Så kommer man hem tränar och sedan står man där med ett, Jah, vad ska vi göra nu då?

Även om man är flera på kurs och ser vad de gör går det förbi ens kunskapsnivå. För vilken level ligger de PÅ?

Det finns ingen uttalad stegvis kursplan och om jag ska vara ärlig har de flesta jag gått för misslyckats med något väsentligt. Att förklara varför vi gör det vi gör... Orsaken till övningen vad har den för syfte utan mer förklarat hur det går till.

Vilket har gjort att jag gjort en del saker utan en aning om vad syftet egentligen är.

Så jag behöver mer krokar att hänga den praktiska kunskapen på som man får när man går kurs.

Då är teori genom böcker bra.

Jag letade genom efter rekommenderad litteratur och då speciellt med tanke på hur Border Collie vallar. 

Jag hittade 2 böcker varav en fanns på biblioteket, för den var slutsåld på näthandeln. Den andra boken finns att beställa på Svenska vallhundklubbens hemsida och den har jag ännu inte köpt.

Vallhunden från valp till vallning (puplicerad 1994)

Boken har några år på nacken och jag konstaterade att de första 5 kapitlen inte var något av intresse för mig och skuttade direkt på pudelnskärna. Djuren, hunden och föraren. sid 66

Övningarna i boken började på sidan 80 och är perfekta för en nubie som mig.

Med instruerade bild, vad ska jag som förare befinna mig och göra, hunden befinna sig och göra och vad gör jag om hunden inte gör som det är tänkt. En klar -vad är syftet med övningen och vad vill vi att hunden ska lära sig av övningen.

En klar "kursplan" att följa för oss nybörjare då övningarna byggde vidare på varandra.

Vilka kunskaper hunden behöver ha som vallhund och vilka övningar som tränade vad.

Helt okey bok alltså att börja med för att få mer struktur och en bättre målbild.

Scoobie har på något magiskt sätt utvecklats till en otrolig självsäker och lugn hund med fåren. Detta trots så lite träning måste tilläggas. Jag gick för Jonas Gustafsson och körde mycket i långlina och jobbade med hans självförtroende i början. Vilket är den enda förklaringen jag kan ge. Det är en helt anann hund i fårhagen än på agilityplanen.

Nu jobbar vi med att hålla balansen. Alltså grunden egentligen. Så klockan övningar fast att jag ska gå i stora 8:or i 25:an hagen. Han vill gärna slå lite och vi tränar även raksträckor där han måste gå rakt och inte dra åt något håll.

Jag har enorma problem med att gå baklänges och prata samtidigt, jag tenderar att stanna varje gång jag ger kommando vilket gör att fåren kommer ifatt mig och jag hamnar i skocken på en gång.

Vi kan nu hämta fåren själva i stora hagen och få dem att gå in i 25:an. Vilket gör att både Swisch och Scoobie kan träna mycket oftare på det de behöver.

När Swisch bara var liten sådär mellan 5-7 månader åkte vi till uppfödaren för att träffa får för första gången. Han gjorde som de flesta andra vallhundar, åt en massa fårskit och var helt ointresserad av fåren.

Jag hade så mycket att träna på när det gäller vardagslydnad när det gällde denna herrn, då han gjorde utfall mot andra hundar i frustration att inte få komma fram pronto.

Ett gigantiskt jaktintresse för allt som rör sig ute i skogen. Att tända hunden på får fick komma senare. Då jag inte har tillgång till får själv och får åka en bit för detta ända mål. Big mistake!

För på våren då jag tyckte att nu skulle vi ta tag i jakten ordentligt nu hade vi använt oss av de störningar som fanns att tillgå träningsmässigt och lyckats. Nu ville jag gå vidare och att kunna valla var ett steg att få hans jakt under kontroll. Kunde vi få samarbete i hagen skulle det spilla över i andra sammanhang var tanken. Nu var det bara att intresset fanns för fåren på en helt annan nivå än när han var liten så att säga.

Han kastade sig ut och gjorde attack, blockerad av stress och skällande. Hela hans boge dammade av stressmjäll när man klappade honom. På några få sekunder grusades den planen bort. Det skulle krävas en hel del träning att bara få honom att vara lugn bland fåren och jag som inte hade några får att tillgå från början :/. 

Nu började en intensiv letande av får att få stå och glo på...

Vi måste börja med stort avstånd och stillastående får för att han gick upp i varv så mycket när de rörde sig.

Tur hade jag när vallning kom upp på Ölands tävlingen och Sandra bjöd in mig i hagen deras.

Första tillfället i deras hage blev en lugnare upplevelse trots att en av tikarna löpte och han tyckte att det var väldigt intressant. Faktiskt var de dubbelt så intressant som fåren och lite störning om vi kom för nära.

Han var mycket lugnare, fortfarande vill han sticka iväg med utfall men stressen där han är helt blockerad var som bortblåst. Jag började få förhoppningar om att det kanske trots allt skulle kunna använda mig av vallningen som en del av antijakt träningen trots allt.

Vi besökte hagen nästan varje dag. I början satt vi bara och tittade på fåren och förflyttade oss sakta närma tills de gav sig iväg, oftast då kom ett bjäpp av beskvikelse fram. Då jag var själv i hagen gjordes ingen filmning av denna träning. Till slut kunde vi jobba med Swisch i rörelse utan att han blockerade sig med skällande och utfall.

Tredje filmningen då hade det gått 1,5 vecka sedan den förra filmen. Då vi fick chansen att valla i 25:an kunde vi jobba lite närmare, vilket fåren inte alls tillåter i stora hagen. Jag försökte också få honom att driva dem och upptäcka att går jag runt kan jag både stanna dem och byta riktning på dem. Bygga upp hans självförtroende och hur han kontrollerar dem. Numera är det bara om fåren sticker iväg som han bjäbbar till han är tyst och inte under stress. Han är dock fortfarande het och behöver mycket övning för att jag ens ska tänka långlina med arbetet med honom. (Scoobie som bjäppar på filmen över orättvisan att inte få jobba.)

Jag är så oändligt tacksam att Sandra låter mig låna deras får till vallning för både Scoobie och Swisch, utan den möjligheten skulle vi inte alls ha kommit någonstans. Hon har dessutom lyckats tuta i mig att jag ska ta VP med Scoobie. Så nu läser jag helt plötsligt vallninglitteratur ...

Scoobies utveckling får komma i ett annat inlägg.